Vilse

Vilse ja, det är vad jag känner mig just nu när det gäller livet och all dess mystik.

Jag är osäker på vart jag befinner mig, vart jag vill och vart jag är på väg, jag inser att det är väl alla någon gång i livet och ingen vet väl 100% vart man vill eller är på väg, men jag känner mig verkligen grovt förvirrad, missade att jobba idag då jag inte var vaken, haft sömnproblem nu igen och när jag till slut somnar vaknar jag tydligen inte av larm eller sms från folk.

Chefen ringde mig under eftermiddagen för att höra sig för ang. min frånvaro och till slut så berättade jag för honom vad det är som gör att jag har så svårt att sova, att koppla av och att sluta tänka på saker hela tiden. Så jag fick lova att ta kontakt med psykolog imorgon, det känns otäckt just nu, lite rädd är jag nog inför det hela men jag måste trots allt hålla mitt löfte känner jag. Det vore inte värt att förlora mitt jobb, och i förlängningen min bostad pga en sak som detta.

Jag har ingen aning om "du" har hittat hit till min blogg än, men om du har det, så vill jag att du ska veta att det som stod i smset du fick häromdagen verkligen är sant, det är det som hänt innan som är anledningen till att jag inte kan sova, jobba och knappt äta längre.

Imorgon blir det jobb dock är planen, så länge jag faktiskt kan komma upp.. bör väl inte vara några större problem nu när jag inte har några filmer eller serier att titta på som skulle hålla mig vaken som jag annars brukar ha, utöver det har väl dagarna sen senaste bloggposten varit allt annat än givande, katastrofala dagar som i mina ögon inte hade kunnat bli sämre på något sätt. Jag tror att det som saknas mest är just närhet till en annan människa, någon man kan prata med och dela det mesta med, det är ju såklart det som gör att jag har så svårt med sömnen att jag hela tiden funderar på det, trots att jag vet att det vore ett jävligt stort misstag att gå tillbaka till det jag haft, jag vill det inte heller. Men ibland(läs: ofta) känns det som om jag inte "förtjänar" något bättre än det, och att det trots allt är mitt eget fel att jag bara accepterade allt som hände. Jag tror fortf. att vissa andra alternativ hade kunnat resultera i något bra men de alternativen existerar inte längre mig veteligen och det kanske är lika bra så.

Om jag ändå hade varit en sån person som faktiskt "vill" vara själv, eller i alla fall klarar av att hantera allting själv, hade det inte varit speciellt jobbigt, om en viss person hade kunnat lämna mig ifred härom natten hade jag nog inte alls mått som jag gör idag.

/Dari